Inget blev som det var tänkt. Jag har alltid haft så mycket planer och drömmar för livet. Jag har sen jag var liten sett framemot att bli äldre, att utbilda mig, träffa min blivande man, gifta mig, köpa hus och få barn. Jag började göra dessa planer redan som tolvåring. Redan då visste jag vilket gymnasieprogram jag skulle läsa och vilken universitetsutbildning. Jag visste att jag ville ha många barn.

Jag har levt med dessa planer i så många år, mina framtidsdrömmar. Jag skulle vara gift och ha fått två barn och köpt hus innan jag fyllde 30 år. Jag ville ha fler barn men två skulle jag i alla fall ha innan jag fyllde 30 år. När jag var 21 tog planerna en konkret form. Jag pluggade då min utbildning. Jag trodde jag hade träffat min blivande man. Vi köpte sedan hus men sen gick allt åt skogen.

Ingenting har blivit som det skulle. Alla mina planer och framtidsdrömmar har krossats. Snart är det ett år kvar bara till jag fyller 30 år. Jag är singel, så singel som man kan bli. Inga framtidsutsikter att träffa någon snart heller. Inga barn och jag kommer ju inte hinna få några innan 30 heller hur jag än bär mig åt. Jag är inte klar med min utbildning heller. Mitt liv är bara ett stort kaos. Jag kommer fylla 30 och stå på i stort sett samma ställe som jag gjorde när jag fyllde 20. Jag kommer inte ha något mer nu som jag inte hade då. Jag kommer vara singel och ensam, inga barn eller man. Tio år kommer ha passerat utan att jag kommit någonstans. Jag har med andra ord slösat bort tio år av mitt liv på ingenting. De tio åren av livet där det borde hända massor av bra och stora saker. Jag har inte åstadkommit någonting alls. Mitt liv har mest bara varit ett enda kaos där jag i perioder mått skit.

Just nu känns det som jag sjunker mot botten igen. Allt känns skit. Vad sjutton är meningen med mitt liv? Finns det någon? Varför är just mitt liv såhär när alla andra är så jävla lyckliga och har allt. Vad har jag gjort för att förtjäna ett liv i ensamhet?

Alla mina vänner lever i samboförhållanden sen länge. Alla är förlovade och nästan alla har barn nu. Nästa sommar blir första bröllopet och det kommer snart följas av många fler. Det ENDA mina vänner pratar om nu är barn och bröllop. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte sitta en hel kväll till och lyssna på deras prat. Jag orkar inte känns mig helt mosad, gråtfärdig och deppig en gång till när jag åker hem efter en middag hos vänner. Jag är glad för deras skull, men jag orkar inte mer. Jag vill ju också ha det de har, jag vill också leva det livet de lever. Men jag är tusen mil därifrån och helt ensam. Jag orkar inte sitta och lyssna på deras förbannade lycka och alla deras fina framtidsplaner.

Jag önskar verkligen att jag kunde distansera mig lite till allt deras prat och inte bli så fruktansvärt påverkad. Det är ju jag som mår skitdåligt och ingen annan. Det är bara jag som lider av det. Och inget blir ju bättre av att jag mår skit. Önskar jag kunde koppla bort det där med man, kärlek, barn och bröllop. Önskar att jag bara kunde fokusera på mig själv ett tag och skita i alla andra och allt annat. Försöka leva i nuet och försöka känna mig tillfreds med livet jag har just nu utan att tänka så mycket på framtiden och vad jag saknar. Att jag kunde tänka om och försöka se några fördelar med livet jag har nu. Försöka tänka att jag klarar mig bra själv, jag behöver ingen man för att leva ett bra liv. Sluta känna mig så förbannat ensam och övergiven och utanför. Tyvärr är det mest så det känns. Jag har inget gemensamt med mina vänner längre, vi lever helt olika liv. Jag har inget att säga när de pratar barn och bröllop. Jag är så långt ifrån deras liv som man kan komma.