Sedan några månader tillbaka har tankarna på ett ex kommit upp mer och mer. Det är nu snart ett år sen vi gjorde slut. Då hade vi haft ett distansförhållande i 1,5 år. Sedan vi gjorde slut har vi inte haft så mycket kontakt. Jag försökte i början men han verkade inte vilja ha så mycket kontakt. Vet inte varför, kanske var det jobbigt. Det var jag som avslutade förhållandet, men nu kan jag inte riktigt se varför... eller jag vet varför jag gjorde det då, men nu känns det inte som någon bra anledning... 

Jag hade en tuff period där jag försökte få ordning på allt i livet och det var väldigt mycket. Jag hade börjat plugga igen och pendlade till skolan (nästan två timmar enkel resa) och läste en mycket krävande kurs. Skolan och pendlandet tog all min tid och jag kämpade på för att orka med det och hänga med i det krävande tempot och verkligen komma igång med skolan igen efter ett långt uppehåll. Jag kände att jag måste fokusera på skolan och att jag måste fixa det och inte fick misslyckas med skolan nu när jag äntligen börjat igen efter ett långt uppehåll. Det var viktigt för mig att känna att jag kunde fixa skolan, det skulle ha varit ett jobbigt nederlag på många sätt om jag inte fixat/orkat med skolan. Men i och med att jag fokuserade så mycket på skolan så fanns det inte så mycket tid över till honom och plötsligt innebar distansförhållandet (ca 40 mil) att vi bara sågs ca var tredje helg, vilket ju var alldeles för sällan. Och när vi väl sågs var jag ofta helt slut efter en tuff vecka och en helg går ju alldeles för fort.

Att jag inte mådde så bra just då, allt kändes ganska jobbigt och jag kämpade för att orka med skolan gjorde nog väldigt mycket för att jag skulle börja känna att förhållandet inte funkade. Vi sågs så sällan och förhållandet kunde inte utvecklas. Ett förhållande kan inte utvecklas om man bara träffas varannan eller var tredje helg. Man får ingen vardag ihop. Jag var dum nog att låta mig påverkas av att se min goda vän (som träffade sin kille samtidigt som vi blev ett par) och hennes kille som flyttade ihop nästan direkt och nu väntade barn. Jag såg hur bra deras förhållande var och hur långt de kommit och kände att vi bara stod stilla och inte kom nånstans. Jätte dumt! Jag vet, jag borde inte ha brytt mig om det.

I den här svackan blev jag också osäker på om vi ville samma saker i livet. Jag vill bo i hus på landet och han gav mig intryck av att han kanske inte ville det när han plötsligt började prata om att han hade chansen att få överta en lägenhet mitt inne i stan. Dum som jag var så orkade jag inte ta upp det och prata ordentligt om det. Så jag vet egentligen inte riktigt hur han tänkte om framtiden.

En av dom stora grejerna som fick mig att verkligen tvivla var att vi pratat om att jag skulle flytta ner till honom när jag pluggat klart. Han hade ju fast jobb och ett jobb han älskade. I den här svackan när jag inte mådde riktigt bra så började jag känna att jag inte ville flytta. Jag blev rädd. Rädd för att flytta till en ny stad ca 40 mil bort där jag inte känner någon förutom honom. Långt bort från alla mina vänner och min familj. Till saken hör att jag haft en riktigt jobbig period i livet innan jag träffade honom. Jag var med om en fruktansvärd separation där jag kraschade totalt och mådde fruktansvärt dåligt och då insåg att jag stod helt ensam efter separationen, jag hade inga vänner eller familj i närheten, jag hade ingen att prata med eller anförtro mig åt. Jag hade gjort det klassiska misstaget att tappa mycket kontakt med mina vänner under förhållandet. Det ordnade upp sig till slut, jag flyttade tillbaka till mina hemtrakter och fick vänner och familj i närheten och det fick mig att må bättre efter en tid. Med detta i minnet så var jag nog rädd för att flytta så långt bort till hans stad och komma så långt i från alla mina vänner igen. Rädd för vad som skulle hända om jag bara hade honom och rädd för om vårt förhållande verkligen skulle funka eller inte. Jag var helt enkelt rädd för att flytta och jag förstod inte varför, jag trodde att det var nog ett tecken på att förhållandet inte var rätt. Men i efterhand kan jag inse att så behöver det inte vara, jag var mer rädd för att jag inte skulle må bra utan mina vänner som stöd, rädd för en dålig repris av det förra förhållandet, att jag flyttar och tappar mina vänner och sen kraschar det och då står jag där helt ensam och trasig utan att ha någon. 

Jag tror att min rädsla/oro för att flytta var en väldigt stor anledning till att jag kände att jag borde avsluta förhållandet.

Att jag mådde dåligt och hade en svacka just då gjorde knappast något bättre. Jag kände nog lite grann att jag inte riktigt orkade med ett distansförhållande just då. Jag mådde dåligt och gick nog lite in i mig själv och "orkade" nog inte riktigt med honom och förhållandet just då. Det är så jag kan se det nu i efterhand. Och det värsta är att jag nu kan se att jag gjort samma sak förut. Jag mår dåligt och orkar inte riktigt med något, det mesta känns jobbigt och är förhållandet inte på topp just då, vilket det såklart sällan är om ena parten mår dåligt, så kände jag att då kan jag lika gärna avsluta det för jag orkar inte med nåt som inte är bra och som suger energi ur mig när jag knappt har någon energi kvar för att jag mår dåligt. Så himla dumt! Och det värsta är att första gången det hände så mådde jag väldigt mycket sämre och min läkare som jag pratade mycket med då sa åt mig att jag inte skulle ta några förhastade beslut när jag mådde så dåligt, man ser inte klart då. Hon hade så rätt kan jag se nu, i båda fallen. I det senaste fallet mådde jag inte lika dåligt men tillräckligt ändå och av någon anledning så kände jag då att jag måste fokusera på skolan och inte fick misslyckas med den igen och därför blev det förhållandet som "förlorade" och fick mindre fokus och energi från mig. Vilket sen ledde till att jag avslutade det. Jag orkade helt enkelt inte med två saker samtidigt när jag mådde dåligt, speciellt inte när jag fick pendla långt både till skolan och till honom, det fanns inte energi nog till båda just då när jag mådde dåligt.

Jag hoppas jag i alla fall har lärt mig något av allt detta. Jag vet att jag har svackor lite då och då, det är bara att försöka stå ut med dom och försöka rycka upp mig och inte låta mig falla så djupt i dom. Jag gör mitt bästa. Och jag ska verkligen försöka att komma ihåg att jag inte ska ta några viktiga beslut angående ett förhållande när jag kanske har en svacka. Vänta ett tag, se om svackan planar ut och hur det känns då, du tänker inte klart när du inte mår riktigt bra.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Inget blev som det var tänkt. Jag har alltid haft så mycket planer och drömmar för livet. Jag har sen jag var liten sett framemot att bli äldre, att utbilda mig, träffa min blivande man, gifta mig, köpa hus och få barn. Jag började göra dessa planer ...

Just nu känns det som jag sjunker mot botten igen. Allt känns skit. Vad sjutton är meningen med mitt liv? Finns det någon? Varför är just mitt liv såhär när alla andra är så jävla lyckliga och har allt. Vad har jag gjort för att förtjäna ett liv i en...

"If you have love, you don't need to have anything else. If you don't have it, it doesn't matter much what else you have."     ...

"...A life without love is no life at all."    

So, so you made a lot of mistakes Walked down the road a little sideways Cracked a brick when you hit the wall Yeah, you've had a pocket full of regrets Pull you down faster than a sunset Hey, it happens to us all   Det här är första versen på e...