Mitt försök att kasta mig ut och börja dejta har fått mig att fundera över vad jag egentligen vill ha och vad jag egentligen tror att jag söker. Jag trodde att jag sökte efter någon som var ganska lik mig. Jag ville gärna ha någon som var lite romantisk och jag drömde om att bli lite uppvaktad med blommor och sånt. Men nu tror jag att jag håller på att tänka om. Visst är det härligt att bli uppvaktad med blommor och choklad och dikter och sånt. Jag älskar det, men det spelar ju egentligen ingen roll. Det är ju viktigare vad någon gör eller säger, inte att de köper blommor. Att någon säger fina saker är ju värt så himla mycket mer än en bukett blommor. Att höra någon säga "gud vad vacker du är" det betyder ju tusen gånger mer och det är ju verkligen äkta, det kommer från hjärtat. Blommor kan ju vem som helst köpa egentligen. Fina handlingar/gester som visar att personen tänker på dig och verkligen bryr sig om dig är också värt så himla mycket mer. Att åka hem på lunchen med mat och rasta mina hundar när jag ligger sjuk, det är ju verkligen kärlek. Då tänker han verkligen på dig. Att köpa din favorit glass kan ju vara minst lika mycket värt som blommor, det betyder ju att han vet vilken som är din favoritglass. Vart jag vill komma med detta är att man inte ska ha för romantiserad bild av vad man söker. Allt är inte som på film. Äkta kärlek och omtanke är ju värt allt. Gester, ord och handlingar som visar att han bryr sig om dig och verkligen känner dig är ju det viktiga.

Jag börjar omvärdera även det där med att jag söker någon som är rätt lik mig. Det kanske inte är någon bra idé. Jag kanske behöver någon som är lite mer framåt än mig själv. Någon som är mer utåtriktad. Gärna någon som är öppen och har lätt för att prata om saker.

Jag kollar kanske efter fel typ av killar när jag söker. Men något som är viktigt är att de har samma tankar om livet och framtiden som jag har. Att man vill åt samma håll är jätteviktigt. Jag vill ha familj och barn inom en rätt snart framtid. Det är super viktigt för mig. Jag tänker inte ens inleda ett förhållande med någon om jag inte vet att han också vill samma sak längre fram. Att man har liknande värderingar är viktigt. Man ska ju kunna enas om hur man ska uppfostra gemensamma barn i framtiden och vilka värderingar man vill ge dem. Jag vill bo i hus på landet och vill absolut inte bo i lägenhet inne i stan, så han måste vilja samma sak. Stora viktiga saker i livet måste man ju ha samma åsikter om och planer angående, annars kommer det ju inte funka. Sen kan man ju vara ganska olika personligheter och ha olika intressen och musiksmak och mycket annat.

Jag har haft två långa förhållanden. Det första var med en kille som nog är väldig lik mig på många sätt och vi hade precis samma tankar och drömmar om framtiden. Han var verkligen min bäste vän och sambo på samma gång. Men jag kan undra om inte vi var lite för lika på sätt och vis. Att vi kanske blev mer som vänner som älskade varandra under åren. Vi hade inte så mycket passion efter ett tag. Han ville aldrig vara fysisk bland andra människor, vi pussades nästan aldrig om andra människor fanns i närheten, han ville inte det. Lite tråkigt men så var det.

Det andra var med en kille som inte alls är lik mig. Jag hade nog aldrig föreställt mig att bli ihop med en sån kille och mina vänner hade nog knappast tänkt sig det heller. Vi hade stor attraktion, vilket var härligt såklart. Han var väldigt fysisk och ville ofta kramas och pussas även bland andra människor.

Det lustiga är att min mamma kommenterade och jämförde dessa förhållanden. Hon sa att med den första killen var det lite som att vi var ett gammalt stadgat par, typ nästan som ett medelålders par. Med den andra killen var det annan kärlek som verkligen syntes. Nu vet jag inte om hon uppfattade det hela så bara för att första killen aldrig ville kramas eller pussas när mina föräldrar var i närheten, han tog nog knappt i mig då, medan den andra killen gärna ville ta på mig hela tiden, hålla handen, stryka en arm eller ett ben, kramas eller pussas, det spelade ingen roll att mina föräldrar satt mittemot. Frågan är om min mamma bara grundade sig på det hon såg när det gällde sånt eller om hon verkligen såg en helt annan kärlek/passion/attraktion med kille nummer två? Jag har ingen aning och det kanske hon inte vet själv heller, varför hon sa så och varför hon uppfattade det så. Men det är en väldigt intressant fundering.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Inget blev som det var tänkt. Jag har alltid haft så mycket planer och drömmar för livet. Jag har sen jag var liten sett framemot att bli äldre, att utbilda mig, träffa min blivande man, gifta mig, köpa hus och få barn. Jag började göra dessa planer ...

Just nu känns det som jag sjunker mot botten igen. Allt känns skit. Vad sjutton är meningen med mitt liv? Finns det någon? Varför är just mitt liv såhär när alla andra är så jävla lyckliga och har allt. Vad har jag gjort för att förtjäna ett liv i en...

"If you have love, you don't need to have anything else. If you don't have it, it doesn't matter much what else you have."     ...

"...A life without love is no life at all."    

So, so you made a lot of mistakes Walked down the road a little sideways Cracked a brick when you hit the wall Yeah, you've had a pocket full of regrets Pull you down faster than a sunset Hey, it happens to us all   Det här är första versen på e...