Idag gjorde jag ett försök att agera för att kunna reda ut min förvirrade hjärna och försöka kunna få någon rätsida på vad jag kanske känner eller inte känner. Jag kom nämligen fram till igår kväll att jag skulle nog behöva träffa honom för att kunna känna efter hur det känns då och kanske på så sätt kunna reda ut hur jag egentligen känner. Om det verkligen finns nåt där eller om det bara är min hjärna som spelar mig spratt. I går kväll såg jag nämligen (tack vare facebook och twitter) att det verkade som att han skulle upp hit och hälsa på familjen över helgen och då tänkte jag att då vore det ju bra att försöka träffa honom så jag kan känna hur det känns. Men eftersom vi inte haft så mycket kontakt sen vårt förhållande tog slut så var det ju lite knepigt att försöka få till att träffas... Jag grubblade en del men till slut bestämde jag mig för att jag måste våga. Så jag skickade ett sms till honom i morse och frågade om han hade tid och lust att ta en fika. Jag tänkte att det förhoppningsvis låter bra och oskyldigt. Vi kan ta en fika och bara ses och småprata lite allmänt, men jag får träffa honom och kan känna hur det känns att träffa honom. Tyvärr fick jag till svar att han nog inte hade tid, det var mycket inplanerat under helgen och tyvärr kunde han inte ta ledigt på måndag så det blev bara helgen här uppe. Jag vet ju att det kan vara full rulle för att hinna med allt när han bara är uppe över helgen. Så det kan ju mycket väl vara så att han faktiskt var upptagen hela helgen. Eller så kan det vara så att han inte vill träffas. Hur ska jag veta vilket? Helt omöjligt.

Nu på kvällen såg jag att han är i min stad och umgås med vänner i kväll. Jag kunde då inte låta bli att tänka att hoppas han hör av sig. Att mitt sms fick honom att fundera och vilja träffas så att han hör av sig och kanske undrar om han får komma förbi. Men det är ju bara önsketänkande. Han kommer ju inte höra av sig eller titta förbi under helgen. Jag vet det. Men ändå kommer jag på mig själv med att till och med hoppas lite i smyg på att han kanske ska dricka några öl med sina vänner och sen ge mig ett bootycall... Jag vet att han inte kommer göra det men drömma lite kan man väl få göra i alla fall. Ett tag lekte jag till och med med tanken att jag skulle höra av mig till honom, typ ett bootycall eller nåt sånt. Men jag kan ju inte göra det, jag har ju smsat idag och han hade inte tid att träffas, kan ju liksom inte tjata. Och sen är det väl ändå ingen bra idé. Om det bara skulle bli en natt ihop så blir det ju bara ännu jobbigare sen. Jag menar om jag då skulle inse att jag vill verkligen ha honom och sen vill inte han detsamma. Nej usch vad jobbigt det skulle kunna bli.

Jag vet ju inte vad jag vill och hur jag egentligen känner. Jag har väldigt mycket tankar. Tror att det vore bra att träffa honom, det borde reda ut en del tankar och känslor. Men jag lär väl inte ha möjlighet att träffa honom på länge. Han brukar väl inte vara upp hit så ofta. Jäkla skit alltså! Finns inte så mycket jag kan göra. Mitt enda hopp är väl att mitt sms satt i gång tankar hos honom och att han kommer höra av sig. Men jag tvivlar lite på att det kommer hända. Killar kan ju vara så otroligt tröga så han kanske inte ens fattar att jag hade nån tanke bakom en fika. Eller så är han helt enkelt totalt ointresserad och vill inte ses. Suck! Vilket jobbigt läge. Jag borde verkligen bara släppa alltihopa och glömma honom. Men jag vet inte om jag kan det, han finns ju i mina tankar. Jag behöver få reda ut mina tankar och känslor, men det kan jag nog tyvärr inte göra här hemma på egen hand, jag behöver nog träffa honom. Men det verkar ju inte vara möjligt.

Jag borde gå och lägga mig nu och sluta sitta här och drömma och hoppas på att han kanske hör av sig.

Mitt försök att kasta mig ut och börja dejta har fått mig att fundera över vad jag egentligen vill ha och vad jag egentligen tror att jag söker. Jag trodde att jag sökte efter någon som var ganska lik mig. Jag ville gärna ha någon som var lite romantisk och jag drömde om att bli lite uppvaktad med blommor och sånt. Men nu tror jag att jag håller på att tänka om. Visst är det härligt att bli uppvaktad med blommor och choklad och dikter och sånt. Jag älskar det, men det spelar ju egentligen ingen roll. Det är ju viktigare vad någon gör eller säger, inte att de köper blommor. Att någon säger fina saker är ju värt så himla mycket mer än en bukett blommor. Att höra någon säga "gud vad vacker du är" det betyder ju tusen gånger mer och det är ju verkligen äkta, det kommer från hjärtat. Blommor kan ju vem som helst köpa egentligen. Fina handlingar/gester som visar att personen tänker på dig och verkligen bryr sig om dig är också värt så himla mycket mer. Att åka hem på lunchen med mat och rasta mina hundar när jag ligger sjuk, det är ju verkligen kärlek. Då tänker han verkligen på dig. Att köpa din favorit glass kan ju vara minst lika mycket värt som blommor, det betyder ju att han vet vilken som är din favoritglass. Vart jag vill komma med detta är att man inte ska ha för romantiserad bild av vad man söker. Allt är inte som på film. Äkta kärlek och omtanke är ju värt allt. Gester, ord och handlingar som visar att han bryr sig om dig och verkligen känner dig är ju det viktiga.

Jag börjar omvärdera även det där med att jag söker någon som är rätt lik mig. Det kanske inte är någon bra idé. Jag kanske behöver någon som är lite mer framåt än mig själv. Någon som är mer utåtriktad. Gärna någon som är öppen och har lätt för att prata om saker.

Jag kollar kanske efter fel typ av killar när jag söker. Men något som är viktigt är att de har samma tankar om livet och framtiden som jag har. Att man vill åt samma håll är jätteviktigt. Jag vill ha familj och barn inom en rätt snart framtid. Det är super viktigt för mig. Jag tänker inte ens inleda ett förhållande med någon om jag inte vet att han också vill samma sak längre fram. Att man har liknande värderingar är viktigt. Man ska ju kunna enas om hur man ska uppfostra gemensamma barn i framtiden och vilka värderingar man vill ge dem. Jag vill bo i hus på landet och vill absolut inte bo i lägenhet inne i stan, så han måste vilja samma sak. Stora viktiga saker i livet måste man ju ha samma åsikter om och planer angående, annars kommer det ju inte funka. Sen kan man ju vara ganska olika personligheter och ha olika intressen och musiksmak och mycket annat.

Jag har haft två långa förhållanden. Det första var med en kille som nog är väldig lik mig på många sätt och vi hade precis samma tankar och drömmar om framtiden. Han var verkligen min bäste vän och sambo på samma gång. Men jag kan undra om inte vi var lite för lika på sätt och vis. Att vi kanske blev mer som vänner som älskade varandra under åren. Vi hade inte så mycket passion efter ett tag. Han ville aldrig vara fysisk bland andra människor, vi pussades nästan aldrig om andra människor fanns i närheten, han ville inte det. Lite tråkigt men så var det.

Det andra var med en kille som inte alls är lik mig. Jag hade nog aldrig föreställt mig att bli ihop med en sån kille och mina vänner hade nog knappast tänkt sig det heller. Vi hade stor attraktion, vilket var härligt såklart. Han var väldigt fysisk och ville ofta kramas och pussas även bland andra människor.

Det lustiga är att min mamma kommenterade och jämförde dessa förhållanden. Hon sa att med den första killen var det lite som att vi var ett gammalt stadgat par, typ nästan som ett medelålders par. Med den andra killen var det annan kärlek som verkligen syntes. Nu vet jag inte om hon uppfattade det hela så bara för att första killen aldrig ville kramas eller pussas när mina föräldrar var i närheten, han tog nog knappt i mig då, medan den andra killen gärna ville ta på mig hela tiden, hålla handen, stryka en arm eller ett ben, kramas eller pussas, det spelade ingen roll att mina föräldrar satt mittemot. Frågan är om min mamma bara grundade sig på det hon såg när det gällde sånt eller om hon verkligen såg en helt annan kärlek/passion/attraktion med kille nummer två? Jag har ingen aning och det kanske hon inte vet själv heller, varför hon sa så och varför hon uppfattade det så. Men det är en väldigt intressant fundering.

Jag undrar lite grann om jag är trasig? Om jag är defekt? Kan det vara så att jag har en defekt? Tänk om jag är trasig så att jag inte längre är kapabel till kärlek, att jag inte längre kan älska någon fullt ut. Varför? För att jag gick sönder en gång och aldrig mer kommer bli helt hel och våga lita fullt ut på en man igen och aldrig mer kommer våga öppna mig fullt ut och släppa in någon annan? Kanske är det så? Men jag vill inte att det ska vara så. Jag vill ju inget hellre än finna den stora kärleken och Mannen jag ska dela resten av mitt liv med. Tänk om jag aldrig finner Honom. Tänk om det inte finns nån därute för mig. Klart det måste finnas. Det finns nån för alla. Men tänk om jag inte vågar släppa in honom? Eller ännu värre tänk om jag redan mött Honom och släppt taget om honom? Tänk om jag hade Honom i mitt liv och lät Honom gå.

Tänk om det är så att jag inte vågar, att jag blir rädd och släpper taget? Jag som alltid sagt att jag minsann inte ger upp i första taget, man måste kämpa och det kommer alltid svackor men det är bara att jobba igenom dem. Jag har alltid tänkt så, men kanske har jag inte agerat så. Kanske har jag omedvetet valt den "enkla vägen" ut. Kanske har jag trott att jag vet vad som är bäst och att jag vet hur jag känner. Men har jag verkligen det?

Jag gled iväg i förra inlägget och glömde bort att skriva om varför dessa tankar om mitt ex har dykt upp.

Under hösten fick jag höra på omvägar att han funderade på att eventuellt byta jobb och söka sig mer åt det här hållet, till någon stad närmare hitåt. Jag tänkte inte så mycket på det då när jag hörde det men sen har jag tänkt på det desto mera. Kanske han har ändrat sig lite grann om han funderar på att byta jobb och flytta mer hitåt. Förut ville han inte det, han sa att han trivdes så bra och hade ett jobb som han älskade. Hans familj bor ju här uppe i mina trakter och han har ju en hel del vänner här uppe, kanske han fått nya insikter om att han vill bo lite närmare familj och vänner. Det får mig att fundera i alla fall.

För några månader sen så träffade jag på honom när jag var ut med ett gäng vänner. Det gjorde mig lite ställd. Jag visste inte att han var här uppe och att han skulle med ut. Eftersom jag druckit några glas och kände mig lite smått kärlekskrank och gärna skulle vilja ha någon att krama lite med så kände jag att det skulle vara farligt att prata för mycket med honom, jag skulle lätt trilla dit tänkte jag och höll mig därför på min kant och pratade inte så mycket med honom under kvällen. Jättedumt! Men jag kände att det skulle kunna bli så fel alltihopa och sen var ju många vänner med osv. Det var nog först efter denna kväll som jag verkligen började fundera mycket på honom igen. och det var då jag mindes vad jag hört tidigare om att han kanske funderade på att flytta.

Jag kan inte låta bli att tänka på honom och fundera över vårt förhållande. Egentligen var det rätt bra. Vi hade kul ihop och en väldig attraktion. Jag har inte haft så många förhållanden men jag har aldrig känt sån attraktion som vi hade. Han var väldigt fysisk med mycket kramar och pussar och mycket närhet, vilket ju är mysigt! Han var väldigt gullig och omtänksam. Han hade mål i livet. Det enda jag kan tänka är att vi hade brister i kommunikationen ibland, det var inte alltid så lätt att prata om allt. Men det var nog bådas fel och jag tror att en del kan bero på att det lätt blir så med distansförhållanden att när man bara ses så sällan och bara över en helg så vill man ha trevligt och mysigt och utnyttja den korta tiden bra och då vill man inte ägna den dyrbara tiden åt allvarliga samtal/diskussioner. Dumt egentligen men så är det nog.

Frågan jag ställer mig är om jag förskönar allt nu i efterhand och bara ser det bra. Det kan ju vara så, det är väl inte ovanligt.

Var det verkligen så att jag gjorde ett misstag som avslutade förhållandet då? Ett misstag på grund av att jag mådde dåligt just då och inte tänkte riktigt klart. Att jag inte orkade hålla ut och försöka kämpa just då när jag mådde dåligt. Tog jag den "enkla" vägen ut och gjorde slut? Jag vet inte, men jag är rädd för att jag kanske gjorde det. Eller inbillar jag mig det just nu? Tänker jag klart just nu eller tänkte jag klart då? Hur ska jag veta?

Sedan några månader tillbaka har tankarna på ett ex kommit upp mer och mer. Det är nu snart ett år sen vi gjorde slut. Då hade vi haft ett distansförhållande i 1,5 år. Sedan vi gjorde slut har vi inte haft så mycket kontakt. Jag försökte i början men han verkade inte vilja ha så mycket kontakt. Vet inte varför, kanske var det jobbigt. Det var jag som avslutade förhållandet, men nu kan jag inte riktigt se varför... eller jag vet varför jag gjorde det då, men nu känns det inte som någon bra anledning... 

Jag hade en tuff period där jag försökte få ordning på allt i livet och det var väldigt mycket. Jag hade börjat plugga igen och pendlade till skolan (nästan två timmar enkel resa) och läste en mycket krävande kurs. Skolan och pendlandet tog all min tid och jag kämpade på för att orka med det och hänga med i det krävande tempot och verkligen komma igång med skolan igen efter ett långt uppehåll. Jag kände att jag måste fokusera på skolan och att jag måste fixa det och inte fick misslyckas med skolan nu när jag äntligen börjat igen efter ett långt uppehåll. Det var viktigt för mig att känna att jag kunde fixa skolan, det skulle ha varit ett jobbigt nederlag på många sätt om jag inte fixat/orkat med skolan. Men i och med att jag fokuserade så mycket på skolan så fanns det inte så mycket tid över till honom och plötsligt innebar distansförhållandet (ca 40 mil) att vi bara sågs ca var tredje helg, vilket ju var alldeles för sällan. Och när vi väl sågs var jag ofta helt slut efter en tuff vecka och en helg går ju alldeles för fort.

Att jag inte mådde så bra just då, allt kändes ganska jobbigt och jag kämpade för att orka med skolan gjorde nog väldigt mycket för att jag skulle börja känna att förhållandet inte funkade. Vi sågs så sällan och förhållandet kunde inte utvecklas. Ett förhållande kan inte utvecklas om man bara träffas varannan eller var tredje helg. Man får ingen vardag ihop. Jag var dum nog att låta mig påverkas av att se min goda vän (som träffade sin kille samtidigt som vi blev ett par) och hennes kille som flyttade ihop nästan direkt och nu väntade barn. Jag såg hur bra deras förhållande var och hur långt de kommit och kände att vi bara stod stilla och inte kom nånstans. Jätte dumt! Jag vet, jag borde inte ha brytt mig om det.

I den här svackan blev jag också osäker på om vi ville samma saker i livet. Jag vill bo i hus på landet och han gav mig intryck av att han kanske inte ville det när han plötsligt började prata om att han hade chansen att få överta en lägenhet mitt inne i stan. Dum som jag var så orkade jag inte ta upp det och prata ordentligt om det. Så jag vet egentligen inte riktigt hur han tänkte om framtiden.

En av dom stora grejerna som fick mig att verkligen tvivla var att vi pratat om att jag skulle flytta ner till honom när jag pluggat klart. Han hade ju fast jobb och ett jobb han älskade. I den här svackan när jag inte mådde riktigt bra så började jag känna att jag inte ville flytta. Jag blev rädd. Rädd för att flytta till en ny stad ca 40 mil bort där jag inte känner någon förutom honom. Långt bort från alla mina vänner och min familj. Till saken hör att jag haft en riktigt jobbig period i livet innan jag träffade honom. Jag var med om en fruktansvärd separation där jag kraschade totalt och mådde fruktansvärt dåligt och då insåg att jag stod helt ensam efter separationen, jag hade inga vänner eller familj i närheten, jag hade ingen att prata med eller anförtro mig åt. Jag hade gjort det klassiska misstaget att tappa mycket kontakt med mina vänner under förhållandet. Det ordnade upp sig till slut, jag flyttade tillbaka till mina hemtrakter och fick vänner och familj i närheten och det fick mig att må bättre efter en tid. Med detta i minnet så var jag nog rädd för att flytta så långt bort till hans stad och komma så långt i från alla mina vänner igen. Rädd för vad som skulle hända om jag bara hade honom och rädd för om vårt förhållande verkligen skulle funka eller inte. Jag var helt enkelt rädd för att flytta och jag förstod inte varför, jag trodde att det var nog ett tecken på att förhållandet inte var rätt. Men i efterhand kan jag inse att så behöver det inte vara, jag var mer rädd för att jag inte skulle må bra utan mina vänner som stöd, rädd för en dålig repris av det förra förhållandet, att jag flyttar och tappar mina vänner och sen kraschar det och då står jag där helt ensam och trasig utan att ha någon. 

Jag tror att min rädsla/oro för att flytta var en väldigt stor anledning till att jag kände att jag borde avsluta förhållandet.

Att jag mådde dåligt och hade en svacka just då gjorde knappast något bättre. Jag kände nog lite grann att jag inte riktigt orkade med ett distansförhållande just då. Jag mådde dåligt och gick nog lite in i mig själv och "orkade" nog inte riktigt med honom och förhållandet just då. Det är så jag kan se det nu i efterhand. Och det värsta är att jag nu kan se att jag gjort samma sak förut. Jag mår dåligt och orkar inte riktigt med något, det mesta känns jobbigt och är förhållandet inte på topp just då, vilket det såklart sällan är om ena parten mår dåligt, så kände jag att då kan jag lika gärna avsluta det för jag orkar inte med nåt som inte är bra och som suger energi ur mig när jag knappt har någon energi kvar för att jag mår dåligt. Så himla dumt! Och det värsta är att första gången det hände så mådde jag väldigt mycket sämre och min läkare som jag pratade mycket med då sa åt mig att jag inte skulle ta några förhastade beslut när jag mådde så dåligt, man ser inte klart då. Hon hade så rätt kan jag se nu, i båda fallen. I det senaste fallet mådde jag inte lika dåligt men tillräckligt ändå och av någon anledning så kände jag då att jag måste fokusera på skolan och inte fick misslyckas med den igen och därför blev det förhållandet som "förlorade" och fick mindre fokus och energi från mig. Vilket sen ledde till att jag avslutade det. Jag orkade helt enkelt inte med två saker samtidigt när jag mådde dåligt, speciellt inte när jag fick pendla långt både till skolan och till honom, det fanns inte energi nog till båda just då när jag mådde dåligt.

Jag hoppas jag i alla fall har lärt mig något av allt detta. Jag vet att jag har svackor lite då och då, det är bara att försöka stå ut med dom och försöka rycka upp mig och inte låta mig falla så djupt i dom. Jag gör mitt bästa. Och jag ska verkligen försöka att komma ihåg att jag inte ska ta några viktiga beslut angående ett förhållande när jag kanske har en svacka. Vänta ett tag, se om svackan planar ut och hur det känns då, du tänker inte klart när du inte mår riktigt bra.  

I december bestämde jag mig för att ga nätdejtingsajterna en chans. Jag kände att jag måste ju försöka i alla fall, jag träffar ju så lite nya människor för tillfället så jag ska ge det en chans. Man hör ju ganska ofta om folk som träffats på nätet så det kanske inte är helt omöjligt.

Jag har sedan dess dejtat tre olika killar som alla var trevliga men det "klickade" inte med någon av dem. Framför allt en av killarna verkade helt perfekt, han verkade ha nästan alla egenskaper jag sökte efter och verkade vilja samma saker i livet som jag osv. Men ändå så fanns "det" inte där. Jag ville så gärna att det skulle finnas där, men det fanns inte.

Just nu känner jag som att jag inte orkar med mer nätdejtande. Det tar så mycket tid och energi och sen blir det ändå inget av det. Jag hoppas så mycket och lägger ner tid och energi och gör mitt bästa för att öppna mig och bjuda till och försöka och att visa vem jag är och att försöka lära känna den andre. När det sen inte blir nåt av det så är det som att luften går ur mig. Jag tror att nätdejtandet får ligga på is ett tag, jag orkar inte med mer av det just nu. Jag är inte ens säker på att det är rätt sätt för mig, kan jag verkligen hitta någon på det sättet?

Jag läser just nu sista terminen på min utbildning. Jag ska skriva ex-jobbet och det går fruktansvärt dåligt. Jag kommer ingenstans. Jag har ingen lust eller motivation. Jag orkar inte ta tag i det och jag förmår mig inte att ta tag i det. Usch! Jag måste skärpa till mig och rycka upp mig och verkligen ta tag i det och komma i gång på allvar med skrivandet. Om jag bara kommer i gång ordentligt så vet jag att det kommer gå lättare, det brukar göra det. Det är alltid svårast att komma i gång. Men nu är det extremt. Vet inte varför det känns så här. Kanske har jag för mycket tankar och funderingar som snurrar i huvudet.

Framtiden känns osäker. När jag är klar med ex-jobbet är jag klar med min utbildning och ska hitta jobb. Det kan nog bli tufft i dagens läge.

Kanske är det så att jag har en livskris. Jag fyllde nyss 28 år. Jag börjar bli gammal och livet har inte alls blivit som jag hade tänkt mig. Jag borde ha varit klar med min utbildning för 2-3 år sen och hunnit jobba ett tag nu, men pga sjukdom och en jobbigt tid i livet så är jag inte klar. Min livsplan innebar att jag skulle ha hittat Mannen i mitt liv, vara gift och ha fått två barn och köpt hus när jag fyllde 30 år. Nu är det mindre än två år kvar och jag har inget av detta. Jag kommer inte hinna få några barn innan jag fyller 30 år. Jag är singel och vet inte ens om jag kommer ha träffat en man (rätt Man) innan jag fyller 30 år. Det är tufft att inse att livet inte alls blev som jag hade tänkt mig. Det är jobbigt att vara singel och känna sig så ensam när alla mina vänner lever i stabila parförhållanden och många av dem får barn just nu. Jag vill ju inget hellre än ha det som dom har. Jag vill också ha någon vid min sida att dela livet med. Jag vill ha barn, det gör ont i mig för att jag så gärna vill ha barn. Jag har verkligen velat ha barn i ca 6 år, och nu börjar verkligen min biologiska klocka skrika. Det känns som jag aldrig nånsin kommer få barn, även fast jag vet att jag har några år kvar på mig, men det känns lite hopplöst just nu. Hopplöst känns det att försöka träffa/hitta Mannen. Vart finns Han?